Posted: oktober 4, 2011 in Skivor
En rolig överrsakning ramlade genom postfacket häromdan, rockabilly-pojkarna Danny T & The Sirens har äntligen lyckats få ut en fullängdare! För dem som inte är så insatta i rockabillyscenen är namnet knappast bekant, men nån minns kansk en av mina allra första intervjuer för ZXC, ni kan kolla in den här.
Rockabillyn och 50-talsnostalgin fick en boom i Finland i slutet av 70-talet i Teddy & The Tigers kölvatten, men dog ganska snabbt ut som modefenomen, bland annat på grund av att den finska rockabillypubliken i början av 80-talet fick allt mer nationalistiska och rasistiska drag, som många av artister själva avsade sig. Sedan dess har den lyft på huvudet då och då, senast och med tyska hjärtekrossarna Baseballs och irländska Imelda May.
I Finland har ändå rockabillyn traditionellt haft en stark subkultur sen 80-talet, och Danny T & The Sirens har ren i och med spelningar på finska rockabillyfestivaler spelat in sig en plats i den. Därför är det kul att de nu också har fått ihop en skiva att visa upp. Detta sagt, ska det också påpekas att bandet nog har en bit till toppen av genren i Finland.
Skivan är gjord med enorm kärlek till musiken och stor entusiasm, och det räcker långt. Men produkten är ojämn och lider av att den inte spelats in i en proffsig studio. På den positiva sidan är ändå att det här är riktigt klassisk fiftaremusik som doftar brylcreme, bakelit och diesel. En tredjedel av låtarna handlar om amerikanska bilar och lyriken är full av ord som cat, boogie, sweet sixteen, wheels, V8 och tyres. Perfekt för en tripp down memory lane.
De flesta av låtarna är eget material men med ryms också ett par covers. Första låten, Street Racer, hör till en av skivans bästa och flirtar en aning med surfgenren. Låten är en bra sådan, gitarrerna är snygga och rytmesektionen kommer väl till sin rätt. Fifty-nine, som torde vara en av de tidigaste låtarna är en aning fantasilös och låter en aning otajt och skramlig. Trean, Kickdown and GO! Är en hygglig rockabilly, men lider en aning av det som är skivans kanske största brist, det vill säga sången, liksom i nästa spår, Johnny Cash-covern Folsom Prison Blues. I den senare slirar det ganska ordentligt både i tonhållning och frasering. Gitarrsolot är däremot bättre än i originalet. Gitarrerna, signerade Thomas Bagge och Jonas Sirén är också det som är bäst på skivan och jag blir flera gånger ordentligt imponerad av gitarrsolona. Stort kudos också till Daniel ”Danny” Karlsson som gör ett starkt jobb på kontrabasen.
Den rockiga Cool Cat Boogie är en av låtarna där sången också fungerar hyfsat, och låten i sig är en riktigt rivig gammaldags boogie med snygga solon både på gitarr, bas och trummor. Balladen Hey You osökt tankarna till femtiotalspastischiga filmer med kulörta färger och tuggummiromantiska scener på drive-in-biografter. Local Daddy har nästan lite punkiga influenser och en en av de mer anonyma på skivan, men också den lyfter med ett snyggt gitarrsolo.
Nummer åtta är en riktigt, riktigt bra cover av Sonny Curtis I Fought The Law (kanske mest känd i The Clashs version). Det första som slår mig är VARFÖR SJUNGER JONAS SIRÉN BARA I EN LÅT?! Killen har en näsvis, rebellisk och raspig röst som kunde tillföra bandet mycket om den användes mera. Dessutom håller han ton. Snygga trumfills i låten också. Danny’s Hangover är en klassisk krabbisblues av sorten vi har hört ganska många versioner redan. Den här versionen är det ändå inget fel på. I sista spåret återvänder vi igen till klassisk rockabilly, låten har kanske skivans bästa refräng och igen jäkligt snygga gitarrer! Också sången funkar bra. Mycket bra låt!
Summa summarum alltså en lite ojämn skiva med ett par ordentliga ljuspunkter. Svagheterna övervägs ändå av att låtmaterialet på det stora hela håller bra klass och av det faktum att killarna i bandet verkligen vet hur man hanterar instrumenten. Och en sån här ärlig, klassisk, gammaldags, kompromisslös skiva måste man ju bara gilla!